För exakt ett år sedan så trodde jag aldrig att jag skulle sitta här idag, må såhär idag, idag för exakt ett år sedan så trodde jag att mitt liv skulle gå i tu, men ack så fel man kan ha.
Min mor säger alltid att allting händer för att det skall hända, att allting har en mening, och visst fan tror jag nog att hon har rätt, än en gång.
För där jag är i livet idag, där vill jag nog alltid vara.
Med de vänner jag har, med min familj och framförallt med mannen i mitt liv.
Jag är den personen jag vill vara, och jag hoppas att det syns.
Visst känns det fruktansvärt hemskt när tomheten slår till. När den kryper sig närmre och även om en miljon människor står bredvid så varken syns du eller hörs du.
Jag trodde jag skulle slippa ångesten till hösten, att orkeslösheten inte skulle slå till och att livslusten skulle vara högre än hög.
Men i söndags slog allt till. Det var som att jag tappade motivationen till allt och föll ner i ett hål, ett hål för djupt för att ta sig upp ur.
Här sitter jag nu, med tomheten och med orkeslösheten och mina händer är fulla.
Det känns som de lägger varsin arm runt mina axlar och säger "kom nu älskling, hitåt ska vi"
Men hur tar man sig egentligen upp när orken inte finns, när lusten är slut och allt man vill är bara stänga in sig tills vårens första dagar.
Jag är vanligtvis inte en person som bryr mig om så dumma saker, de brukar oftast bara dra förbi. Men nu sitter det där, fast. Och oj så det grämer mig.
"skriv om det du vet" de orden ekar fortfarande, de slutar aldrig klinga. skriv om det du vet, och om det nu är så att jag inte vet någonting då? Om mitt huvud står tomt utan erfarenheten och utan misstag? Jag vill kunna skriva vackert. Om onödiga saker som gör livet värt att leva, som en kopp kaffe, om sex och om dina andetag mot min nacke.
Jag drömmer sällan , mest för att jag inte tror på det som kommer med det, hoppet, den där svajande känslan av att allting kan bli precis som du hoppats på. Men den senaste tiden har jag inte kunnat låta bli, allt är fint, lugnt och älskvärt.
Det känns som för varje dag som går så faller jag djupare och djupare, precis som ljudet av Blur i festivalljuset försvann längre och längre bort när du kysste mig, mitt bland allt kaos och all dekadens. Och jag föll handlöst.
När man känner att man har sårat någon utan att vara med i det hela. Att få ta på sig skulden för något som någon annan har gjort. Det är aldrig roligt. Att sen sitta och lyssna på någon som inte ett dugg bryr sig om detta är oftast värre.
Ni vet ångest? Den där känslan som alla känner olika. Vissa inte alls, men alla vet ändå vad det är.
För mig är det som en myrstack har tagit sig in innanför huden och hela min kropp låser sig. det irrar i kroppen och mitt hjärta går i kras, jag kan verkligen känna hur bit för bit sakta faller.
Men hur vet man när man vunnit över den? Eller det handlar nog inte egentligen om att vinna så mycket som att det handlar om att leva med den. för jag tror att den alltid kommer finnas den, som en sann vän i våra mörkaste stunder.
Men just idag, just nu, så känner jag att vi har tagit en paus jag och ångesten. Vi har haft vår kalla vinter tillsammans, omfamnandes.
Ser för tillfället allt väldigt ljust och fint, och jag känner att jag ändå kom ut ur saker hyfsat helskinnad.
Jag känner mig som den större människan och jag känner att dramat äntligen har lagt sig i mitt huvud.
Måste få stanna upp lite nu, känna av lugnen och njuta lite. Njuta av de stilla fina lugnen i min kropp.
7 månader tog det, för dig och mig ångesten.
Men nu är det dags att säga farväl för stunden, jag vet att du kommer finnas där när jag behöver dig.
Det är oroväckande ibland att se vilket spel ens huvud spelar med en, hur små små bitar av ingenting kan skapa en sanning så stor att man kommer på sig själv sittandes med tankarna någon annanstans.
Jag tar tillbaka tidigare uttalande om att jag visste vad jag ville för det gör jag inte.
Jag vet ingenting längre, ena stunden är jag med, andra stunden inte.
jag tvivlar på allt och på alla och jag har någonstans i mitt huvud byggt upp min livsbild någon helt annanstans än här.
Ibland önskar jag att sanningen inte gjorde så förbaskat jävla ont, att sanningen inte gjorde mig så förbaskat rädd.
Att allt bara kunde vara lätt, enkelt och tråkigt, men vad vore livet då?
Det är läskigt ändå hur någon annans olycka kan väcka ens egen.
Jag är nog egentligen inte olycklig, jag har allt jag behöver, precis här, inget mer inget mindre.
Men ändå drar jag mig för att släppa det som får mig att må dåligt, jag drar mig från att bara för en gång skull låta mig må bra, jag badar i olyckan, i dess trygga famn, i det som jag för så länge sedan kallade bekant.
Om man ska gå tillbaka till vad som hände för ungefär ett halvår sedan så finns det egentligen inte så mycket att säga, Killen jag hade byggt upp i mitt huvud som mannen i mitt liv visade sig att han inte var det. Han var lika okänd som en bra bok på franska och hur mycket vi än försökte så fanns det ingen översättning.
Dagen jag äntligen flyttade ur lägenheten som vi hade kallat hem var nog dagen då jag bestämde mig för att aldrig släppa på mig själv igen, aldrig försöka laga något som redan är trasigt och aldrig försöka lura mig själv till att göra något jag inte vill.
Jag har nu lärt mig efter ungefär 7 månader, att den viktigaste personen i mitt liv alltid kommer att vara jag, allt annat är fel.
Jag har mått så bra det senaste, levt för första gången på 2 år.
Jag är så otroligt tacksam över att kunna säga: jag äntligen har hittat mig själv igen.
Vissa människor tror sig kunna mer än andra, medans några går runt som i en vals och undviker att trampa i klaveret. Jag är en av dom, mest för att jag vet att jag inte kan mer än andra, jag duckar och hoppar och voltar och nockar allt för att slippa visa vem jag är.
Om 3 dagar får jag nycklarna till vad som ska komma att bli min framtid och det gör ont i magen bara att tänka på det. Visst ska väl detta vara en rolig känsla, en känsla av lycka och stolthet? Inte ska väl herr ångest stå bakom mig och ofamna? "Din alldeles egna lägenhet, är det inte spännande?" varför känner jag inte så? varför känner jag panik över det för?
