ordutanmeningochsubstans

Jag är vanligtvis inte en person som bryr mig om så dumma saker, de brukar oftast bara dra förbi. Men nu sitter det där, fast. Och oj så det grämer mig.

"skriv om det du vet" de orden ekar fortfarande, de slutar aldrig klinga. skriv om det du vet, och om det nu är så att jag inte vet någonting då? Om mitt huvud står tomt utan erfarenheten och utan misstag? Jag vill kunna skriva vackert. Om onödiga saker som gör livet värt att leva, som en kopp kaffe, om sex och om dina andetag mot min nacke. 

Jag drömmer sällan , mest för att jag inte tror på det som kommer med det, hoppet, den där svajande känslan av att allting kan bli precis som du hoppats på.
Men den senaste tiden har jag inte kunnat låta bli, allt är fint, lugnt och älskvärt.

Det känns som för varje dag som går så faller jag djupare och djupare, precis som ljudet av Blur i festivalljuset försvann längre och längre bort när du kysste mig, mitt bland allt kaos och all dekadens. Och jag föll handlöst.