När man känner att man har sårat någon utan att vara med i det hela. Att få ta på sig skulden för något som någon annan har gjort. Det är aldrig roligt. Att sen sitta och lyssna på någon som inte ett dugg bryr sig om detta är oftast värre.
Ni vet ångest? Den där känslan som alla känner olika. Vissa inte alls, men alla vet ändå vad det är.
För mig är det som en myrstack har tagit sig in innanför huden och hela min kropp låser sig. det irrar i kroppen och mitt hjärta går i kras, jag kan verkligen känna hur bit för bit sakta faller.
Men hur vet man när man vunnit över den? Eller det handlar nog inte egentligen om att vinna så mycket som att det handlar om att leva med den. för jag tror att den alltid kommer finnas den, som en sann vän i våra mörkaste stunder.
Men just idag, just nu, så känner jag att vi har tagit en paus jag och ångesten. Vi har haft vår kalla vinter tillsammans, omfamnandes.
Ser för tillfället allt väldigt ljust och fint, och jag känner att jag ändå kom ut ur saker hyfsat helskinnad.
Jag känner mig som den större människan och jag känner att dramat äntligen har lagt sig i mitt huvud.
Måste få stanna upp lite nu, känna av lugnen och njuta lite. Njuta av de stilla fina lugnen i min kropp.
7 månader tog det, för dig och mig ångesten.
Men nu är det dags att säga farväl för stunden, jag vet att du kommer finnas där när jag behöver dig.
Det är oroväckande ibland att se vilket spel ens huvud spelar med en, hur små små bitar av ingenting kan skapa en sanning så stor att man kommer på sig själv sittandes med tankarna någon annanstans.
Jag tar tillbaka tidigare uttalande om att jag visste vad jag ville för det gör jag inte.
Jag vet ingenting längre, ena stunden är jag med, andra stunden inte.
jag tvivlar på allt och på alla och jag har någonstans i mitt huvud byggt upp min livsbild någon helt annanstans än här.
Ibland önskar jag att sanningen inte gjorde så förbaskat jävla ont, att sanningen inte gjorde mig så förbaskat rädd.
Att allt bara kunde vara lätt, enkelt och tråkigt, men vad vore livet då?
Det är läskigt ändå hur någon annans olycka kan väcka ens egen.
Jag är nog egentligen inte olycklig, jag har allt jag behöver, precis här, inget mer inget mindre.
Men ändå drar jag mig för att släppa det som får mig att må dåligt, jag drar mig från att bara för en gång skull låta mig må bra, jag badar i olyckan, i dess trygga famn, i det som jag för så länge sedan kallade bekant.
Om man ska gå tillbaka till vad som hände för ungefär ett halvår sedan så finns det egentligen inte så mycket att säga, Killen jag hade byggt upp i mitt huvud som mannen i mitt liv visade sig att han inte var det. Han var lika okänd som en bra bok på franska och hur mycket vi än försökte så fanns det ingen översättning.
Dagen jag äntligen flyttade ur lägenheten som vi hade kallat hem var nog dagen då jag bestämde mig för att aldrig släppa på mig själv igen, aldrig försöka laga något som redan är trasigt och aldrig försöka lura mig själv till att göra något jag inte vill.
Jag har nu lärt mig efter ungefär 7 månader, att den viktigaste personen i mitt liv alltid kommer att vara jag, allt annat är fel.
Jag har mått så bra det senaste, levt för första gången på 2 år.
Jag är så otroligt tacksam över att kunna säga: jag äntligen har hittat mig själv igen.
