ordutanmeningochsubstans

Jag är nog egentligen inte olycklig, jag har allt jag behöver, precis här, inget mer inget mindre.

Men ändå drar jag mig för att släppa det som får mig att må dåligt, jag drar mig från att bara för en gång skull låta mig må bra, jag badar i olyckan, i dess trygga famn, i det som jag för så länge sedan kallade bekant.

Om man ska gå tillbaka till vad som hände för ungefär ett halvår sedan så finns det egentligen inte så mycket att säga, Killen jag hade byggt upp i mitt huvud som mannen i mitt liv visade sig att han inte var det. Han var lika okänd som en bra bok på franska och hur mycket vi än försökte så fanns det ingen översättning.

Dagen jag äntligen flyttade ur lägenheten som vi hade kallat hem var nog dagen då jag bestämde mig för att aldrig släppa på mig själv igen, aldrig försöka laga något som redan är trasigt och aldrig försöka lura mig själv till att göra något jag inte vill.

Jag har nu lärt mig efter ungefär 7 månader, att den viktigaste personen i mitt liv alltid kommer att vara jag, allt annat är fel.

Jag har mått så bra det senaste, levt för första gången på 2 år.

Jag är så otroligt tacksam över att kunna säga: jag äntligen har hittat mig själv igen.

Jag vet vem jag är, jag vet vad jag vill, vet du?