ordutanmeningochsubstans

Jag tar tillbaka tidigare uttalande om att jag visste vad jag ville för det gör jag inte.

Jag vet ingenting längre, ena stunden är jag med, andra stunden inte.

jag tvivlar på allt och på alla och jag har någonstans i mitt huvud byggt upp min livsbild någon helt annanstans än här.

Ibland önskar jag att sanningen inte gjorde så förbaskat jävla ont, att sanningen inte gjorde mig så förbaskat rädd.

Att allt bara kunde vara lätt, enkelt och tråkigt, men vad vore livet då?