ordutanmeningochsubstans

Jag tror att söndagar är värst, trots de fina vädret så når solen inte riktigt fram till mig. Jag ligger i någon halv dvala och känner olyckan knacka på. Jag tycker kanske synd om mig själv, målar ut mig för att vara ett offer. Men det är så det får vara nu.

Jag älskar vädret, men det känns som att det inte är för mig. Det känns som att det är för människor villiga att känna sig nöjda men precis det dom har. Jag kan också vara nöjd, nöjd över den brist på respekt som svajar över mitt huvud. Att man inte vet bättre..

Jag tror att man vänjer sig vid en viss grad av ledsamhet. Man accepterar livet som lämnad och ledsen och tror att det är såhär det ska vara. Men så är det inte. Det kommer komma en dag för mig med. En dag då jag också kan släppa respekten.