Vissa människor tror sig kunna mer än andra, medans några går runt som i en vals och undviker att trampa i klaveret. Jag är en av dom, mest för att jag vet att jag inte kan mer än andra, jag duckar och hoppar och voltar och nockar allt för att slippa visa vem jag är.

Om 3 dagar får jag nycklarna till vad som ska komma att bli min framtid och det gör ont i magen bara att tänka på det. Visst ska väl detta vara en rolig känsla, en känsla av lycka och stolthet? Inte ska väl herr ångest stå bakom mig och ofamna?
"Din alldeles egna lägenhet, är det inte spännande?" varför känner jag inte så? varför känner jag panik över det för?