Du vet känslan? Känslan av att inte ha kontroll, känslan över att sitta där med ingen som helst aning om vad du ska ta dig till härnäst?
Den känslan känner jag, den kryper som tusen nålar genom hela kroppen och gör det svårt att sitta still.
Svårt att på något som helst sätt bara acceptera att det är såhär det kommer vara ibland, ett tag fram över.
Idag var första gången jag grät, på en vecka. Kände mig patetisk och svag och inte alls som den jag borde vara nu.

Jag hatar den här känslan, känslan av att något borde ha gått till på ett annat sätt.
Känslan av att jag borde ha varit den som sagt stopp först. eller åtminstone varit den som såg det komma.
Hur kunde jag missa det? Hur kunde jag missa alla dess tecken?

Man känner sig så jävla dum, liten och förminskad.
Men det är inte det som gör mest ont.
Utan det som skaver mest är känslan av att något så bekant och välkänt bara är borta, och nu står man här på botten och känner sig mindre än någonsin.
Men samtidigt kan jag tycka att det är jävligt spännande, för man lär sig verkligen vilka som är på ritkigt starka och vilka som bara låtsas.