ordutanmeningochsubstans

Visst känns det fruktansvärt hemskt när tomheten slår till. När den kryper sig närmre och även om en miljon människor står bredvid så varken syns du eller hörs du.

Jag trodde jag skulle slippa ångesten till hösten, att orkeslösheten inte skulle slå till och att livslusten skulle vara högre än hög.

Men i söndags slog allt till. Det var som att jag tappade motivationen till allt och föll ner i ett hål, ett hål för djupt för att ta sig upp ur.

Här sitter jag nu, med tomheten och med orkeslösheten och mina händer är fulla.

Det känns som de lägger varsin arm runt mina axlar och säger "kom nu älskling, hitåt ska vi"

 

Men hur tar man sig egentligen upp när orken inte finns, när lusten är slut och allt man vill är bara stänga in sig tills vårens första dagar.