ordutanmeningochsubstans

Aldrig trodde jag att jag skulle falla hit igen, sitta här med ord som bara ekar i mitt huvud.
Jag känner mig sviken, ensam och försvunnen.
Vad gör man nu? när man blivit utslängd från något man trodde var på riktigt, när man sitter här i ett tomt rum som ekar högre och högre för varje sekund som går.
Jag trodde på kärleken, att den var stark nog att klara allt, kanske var det vi som inte var starka nog.
Jag saknar dig varje dag.
Hela tiden.

Och orden "jag tror inte jag saknar dig på samma sätt som du saknar mig" går om och om och om i mitt huvud och skaver hål på allt jag någonsin trott på.

Jag börjar bygga min mur nu, bred och hög, av det tåligaste material.
Jag tänker aldrig släppa in någon igen, någonsin.